|
2011-11-14
Allt jag rör vid, det dör. Det vissnar.
Vidare på 80 talet hände mycket. Jag spelade i olika band. Framförallt började jag lära mej att spela el-bas. Ett roligt band jag var med i under 80talet var X-IT. Vi spelade en blandning av Killing Joke, Rush å Hoola Bandoola Band. Vi sjöng på svenska å låtarna kunde vara 10 minuter långa. Vi improvoserade extremt mycket, framförallt live.

Ett annat band jag var med i var. Få Kända Män. Här finns lite mer info å ni kan lyssna hur det lät. http://www.facebook.com/?ref=tn_tinyman#!/pages/FKM/137933242894496?sk=wall
// Johan Elofson
2011-11-02
Gör kyrkan till replokal.
1977-1982 räckte det med att vara snaggad för att bli kallad punkjävel i Västerås. Det var en hård tid på många sätt. Så fort jag hörde ljuden av en v8 betydde detta spring! 18-50åriga raggare gav sej efter oss punks som inte ens hade blivit tonåringar. Stryk var det som gällde men det hände värre grejer,en vart överkörd av bil, en annan skjuten med pistol.
Själv gav jag mej in i punken för jag ville börja spela musik, inget annat! Jag fick en fender jazzbasskopia av min mamma å pappa som dom hade köpt för 300 pix. På den övade jag dag å natt. Vi var ett gäng som bildade band, ordna konsärer m.m( Runt om i landet, hände samma saker. Vi skapade ett kontaktnät som lever i högsta grad även idag). Utrustning/replokal delade vi på. Det var alltid fullsatt på våra konsärer, folk kom från hela Västmanland för att lyssna å ha skoj! Band från hela Sverige kom å spelade. Kom gjorde raggarna oxå, på en konsär var det ca 150 raggarbilar utanför bryggis. (Här en affisch, från en punkgala i Örebro där Stockholm, Gävle, Västerås, Örebro, Sundsvall å Göteborgsband spelade ihop).

Det första bandet som började låta hyfsat jag var med i var The Union Flags. T.U.F Vi var ett av få band i Västerås som sjöng på svenska. Alla i bandet skrev musiken, samma med texterna. Vi skrev om vad vi såg, hörde och upplevde. Rakt på, utifrån från våra hjärtan! Tiden gick, nya band kom. Många band började låta riktigt bra. En ny våg kom. Oi pojkarna å flickorna med tuppkam. Själv tyckte jag dom lät som ett steg tillbaka. Jag följde istället utvecklingen av dom som jag tyckte började låta bra, som började blanda in andra musikstilar i musiken. Jag ville lära mej spela bättre å gå framåt.

Så här lät vi The Union Flags i låten Stjäl och slår ihjäl.
( Från Drömmar i faksimile, 1981: Modernes Pop).
http://soundcloud.com/kristerdahlberg/union-flags-sk-r-och-sl-r-ihj
Text & musik: Korpen, Skitnödig å Belsen. Stjäl och slår ihjäl.
Dialog: (Pappa jag vill ha ett nitbälte - Nej kommer inte på fråga! Pappa jag vill ha en Explotied singel. - Nej, kommer inte på fråga! Pappa jag vill, pappa jag vill en Explotied singel pappa).
Om du visste hur det var att vara nertryckt Om du visste hur det var att vara en sån som jag Ni beklagar er så fort ni ser hur ungdomen är idag Tänk efter hur bra ni har egentligen har, det var annat när jag var barn
Ni säger vi bara stjäl och slår ihjäl.
Det är bara fel på dom arbetslösa du ser Men ni fattar inte att det är något som är fel Det är samma gamla tjat varenda jävla dag om hur det var när du var ung Det är andra tider nu det är sämre än förut nu är det värre att vara ung
Ni säger vi bara stjäl och slår ihjäl.
// Johan Elofson
2011-10-14
Bryggargården.

Det finns vass nostalgi, sen finns det bara nostalgi ( i våra liv). Att bli vuxen utan att stå upp för något, älska & tro måste vara skittrist. -Bitterhet är ingen god karamell, men tyvärr en väg allt för många väljer att vandra.
Detta hus ni ser är en del av min historia! Jag prya här, i 8an å 9an i högstadiet. Sen lyckades jag fixa till nån form av praktikplats i 1 år. Vi kalla oss Nutida Musik. Vi gjorde allt å lite till inom livet. Zulo den enda anställda satt i telefon hela dagarna, boka band,rökte hemrullade cigg samt drack kaffe non stop. Men det han fick gjort under en dag, får många chefer av idag inte gjort på en vecka, eller två . Jag själv som slyngel fick ofta välja förband, fixa egna konsärer, eller ut å affischera. Vi hade oxå ett cafe å dagverksamhet för arbetslösa. -Jag lärde mej extremt mycket mer än jag någonsin gjorde i skolan.
Per " Pärtan" Landquist hjälpte mej mycket. Han fanns där som stabil vuxen. vi snackade mycket om Indien. Pärtan drev cafet å hitta på massa aktiviteter med arbetslösa, det låter så trist att säga arbetslösa. Ni hajar, människor med drömmar av allt från att snickra till att fota fåglar. Vi åkte till Åre å åkte skidor. Vi bowla, vi stack till Tjockhult med jämna mellanrum. Hela tiden hittade vi på nya saker.
Pärtan Landqvist
 Jag är väldigt tacksam att ha fått träffa å lära känna massa fantastiska människor på denna unika plats som heter Bryggargården. -Något varje ung slyngel borde få uppleva!
// Johan Elofson
2011-10-04
Historien Om Hej Bo.

I en tvåa 1972 på Tornsvallegatan 33 i stadsdelen Råby/Västerås stannade min värld upp när jag var på väg att fylla på mitt glas med morsans hemmagjorda svartvinbärssaft. Jag hörde Hey Joe med Jimi Hendrix på radion.
- Wow , det här måste vara livet var min första tanke! Jag fick min första kontakt med möjligheternasvärld. Farsan å brorsan var redan inne på Hendrix. Ibland nämde dom att jag borde kolla upp Hendrix. - :-) Det gjorde jag redan som fan (i smyg)! Men som fasad på denna känsliga tid, spelade jag alltid upp Sex Pistols album Never Mind The Bollocks för att visa min verklighet, ställning å eget bestämande i den man jag var på väg att bli. - Det var helt ok, inga problem, dom låter kanon a.n.g Pistols, men dom är ju ändå inte Jimi Hendrix var ett återkommande svar!
Brorsan Hansman Elofson.

På något konstigt sätt lärde jag mej Hey Joe ganska lätt. Jag har alltid tänkt, så länge jag minns att det vore häftig att kunna göra Hey Joe på svenska. Denna tanke har funnits länge inom mej, men jag/vi i Ro I Land måste ge låten rättvisa oxå, det får inte bli något dåligt,låta seg gubbrock, utan måste ge låten ett nytt ljus.
Det fanns massa män på Råby som hette Bo på den tiden. Dom hette Bo men alla kallades alltid för Bosse. Dom flesta var metallarbetare. Det fanns en slags inre ilska inom dessa män, som slet å släpade på ASEA/ Metallverken. Hej Bo är min hyllning till dessa underbara människor. Trots deras hårda yttre fanns det en unik hederlighet i dessa Bossetyper. Så Hej Bo låter kanske mycket Västerås. Bluesen finns där som grund å motor, soulmusiken vi eftersträvar å någon form av fin Punk/Hendrix energi. -Min å mångas andra industrirötter. // Johan Elofson
|